Barn och barnbarn...

Äntligen är den här - Elly Griffiths nya! Och den ligger på posten och väntar på att bli utsläppt och hamna i mina öppna armar. Har brottats lite med mig själv idag i frågan om jag ska läsa ut "Barnbruden" innan jag kastar mig över Elly. Till slut har jag bestämt mig för att Elly får vänta. Svårt. Men så är livet ibland.

 

Häromdagen insåg jag att jag är inne i en helt ny exkluderande fas i livet. Jag har vetat att denna fas är på gång då den drabbar mig mer och mer, och det är nu med en suck jag inser att denna fas är här för att stanna en lång tid framöver. Jag har nämligen inga barn och således inte heller några barnbarn. Under en period i livet när jag var sisådär mellan 27 år och 42 år fick jag alldeles för ofta frågan om jag hade barn. "Nej, det har jag inte". Då kom den tämligen ouppfostrade frågan "Varför?". Vad ska man svara på det? Jag går ju inte omkring och frågar de som har barn varför de har det (en frågan som i mitt tycke är mer intressant). Nåväl, den fasen lade sig efter fertilitetsåren, så någonstans när jag fyllde 40/42 år avtog frågandet tacksamt nog helt. Tills nu. "Har du barnbarn?" eller ännu värre "Hur många barnbarn har du?". I veckan satt jag vid ett bord och åt lunch med ett gäng - kvinnliga - kollegor som bara pratade om sina barnbarn. Det var då jag insåg att jag inte kommer undan dessa sammanhang längre. Jag har nått den åldern då jag förväntas ha barnbarn. Jag får fortsättningsvis luncha med yngre manliga kollegor, för de pratar i alla fall aldrig om varken barn eller barnbarn än mindre frågar om jag har några. En stor del av livet är barn, jag vet det. Men de är inte allt. Det vet jag. Jag är en mycket nöjd, lycklig barn- och barnbarnslös 52-åring som tålmodigt lyssnar på alla barnhistorier. So help me God!

 



Vi har varit på konferens med jobbet på Stenungsbaden i två dagar. Det var fint där. Trevliga rum och god mat. Förfärliga stolar i konferensrummet, men annars funkade allt bra. När vi ses alla på en gång inser man hur många vi är - 139 stycken på vår institution. En hel del fick vi uträttat och den sociala aktiviteten i form av en syjunta passade mig som handen i handsken. 

 

Jag har kokat säsongens första äppelmos. Äpplena på kolonin börjar så smått mogna. Gjorde bara på 1 kilo för att se om det var dags. Kanske litelite tidigt, men det funkade. Tror kommande vecka blir äppelplockarvecka!  Vi har ju Transparent Blanche och så denna sort som vi inte vet vad det är för något. Tidig sort i alla fall, mognar nu i augusti. Inte speciellt god att äta, men passar väldigt bra till äppelpaj och mos. Och äppelris som Anna H lever på större delen av hösten.