Jag köpte Kristina Ohlssons "Lotus Blues" som hörbok för att ha i bilen. Tevligt att lyssna på när jag kör till mamma. Jag blev glad när jag fann denna bok i bokhandeln eftersom jag tokplöjde mig igenom Ohlssons deckare med Fredrika Bergman som hjältinna (Askungar, Tusenskönor, Änglavakter m fl). Jag läste också med glädje de ungdomsböcker för mellanåren som hon hyfsat nyligen gett ut (Glasbarnen m fl). Förväntningarna var således höga.
Jag lyckades ta mig igenom ungefär 2 timmars lyssnande - och borde få ett pris för det... Oj, så klichéartad denna deckare är! Skum man kommer in till sysslolös manlig advokat. Advokaten vill inte ta sig an fallet, men hör och häpna (=ironi) blir övertalad. På den vägen är det sedan. Jag vill mena att kvinnor är dåliga på att porträttera män - och vice versa. Vi förstår inte varandra till fullo för att kunna göra ett porträtt som inte blir pinsamt endimensionellt och platt. Advokaten hinner med att träffa en kompis på krogen, diskutera fallet, ragga upp en tjej (men oj så lätt det är nu då), följa med henne hem, krångla sig ur en eventuell ny träff med denna dam och komma hem till "barnflickan" (som är en "äldre dam" i 55-årsålden) innan klockan slagit 22.15.
Fy bubblan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar